|
Satt en dag förra året i början av maj i bilen hos mormor, tänkte & pratade alldeles för mycket med mig själv som vanligt. Fantiserade om hur jag och du blev bästa vänner, såna vänner som älskade varandra mer än något annat, såna som höll ihop i vått och torrt och var inte två personer utan en. En sån vän som jag aldrig hade haft. Idag när jag tänker på det så är det lite sjukt att fantisera så om en person som man bara sett, som nyss flyttat dit. Men jag antar väl att alla kan tänka sjuka saker? Såg dig varje dag i skolan, tyckte du verkade så snäll på något vis, värd att träffa. Så jag skrev hur töntigt som helst på facebook till dig, "skulle va roligt att lära känna dig" haha! Vad jag inte visste, eller trodde då var att du satt hemma och var jätteglad över det. Vi träffades en solig men blåsig majdag, rättare sagt den 17e. Åt mjukglass, spelade wii, käkade köttbullar & spelade fotboll. Kommer ihåg dagen som om den vore igår. Var så glad efter jag träffat dig! och sen dess har det varit vi. Kommer ihåg i somras, vi tyckte vi kände varandra så sjukt bra, och det gjorde vi. Tänk då vad väl vi känner varandra idag. Hela min sommar spenderade jag med dig, umgicks inte med speciellt många andra faktiskt. Minns speedwaykvällarna, sunnes vattenland, kräftskivan & alla övernattningar som mest. Det var min bästa sommar hittils. Hade så sjukt kul hela tiden, mådde så otroligt bra med dig. Mådde så otroligt bra överhuvudtaget. Det bästa är att vi aldrig tappar kontakten. Vi umgås hela tiden, hela hela tiden. Går inte en dag utan att vi pratar. För hur många orkar sitta och prata i en telefon i 4 timmar utan att tröttna på varandra? kan inte va många, eller skriva 20000 meddelande på facebook på några månader?. Vi har gått igenom så mycket så det är inte klokt. Jag känner dig mest av alla mina vänner och det är dig jag känt kortast tid. Varenda minut, varje sekund med dig mår jag bra. Visst bråkar vi som alla andra, men jag har aldrig varit sur på dig mer än max 3 dagar, det går bara inte, älskar dig alldeles för mycket för det. Man brukar läsa "utan dig vore jag ingenting" ganska ofta, har alltid skrattat åt sånt. Tänkt klart man skulle klara sig, det är bara en person. Men nu inser jag vad den meningen betyder. För utan dig Alva, skulle jag inte klara mig en millisekund i livet. Brukar sitta och tänka på vad jag gjorde innan jag träffade dig. Hur jag orkade stå upp. Kan fortfarande inte komma på hur jag klarade mig, men en sak vet jag. Jag stog inte upp, jag var inte stark. Jag var svag. Så sjukt svag & osäker på mig själv. Det är du som gjort att jag är den jag är idag. Det är du som gjort att jag kommit dit jag står. Och jag skulle kunna fortsätta såhär i evigheter, komma på nya saker att skriva om hur otroligt bra du är men det ska jag inte göra, för då orkar inte ens du läsa det här. Att skriva meddelandet på facebook var det bästa valet jag gjort i hela mitt liv, dig ska jag aldrig tappa, dig ska jag ha kvar tills jag tar mitt sista andetag. För faller du så finns jag där och tar emot dig. Allra bästa vän. Älskar dig. Allra mest.
|
